IdaKarlberg

Jag förstår inte att du aldrig kan se hur jag mår, att du aldrig kan se att jag gråter på kvällen.
Att du inte kan tänka dig in i min situation..
Att du inte ens tar dig tid.
Det känns som att "skaffa familj" inte betyder lika mycket för dig som det gör för mig.
Jag vill ha en anledning, varför ska jag jämt få lägga mig själv på kvällen?
Varför ska jag jämt får lov att sitta och vänta på dig, för att du aldrig kan höra av dig?
Varför är det alltid jag som ska ta ansvar och vara vuxen i det här förhållandet?
Det ända jag ber dig om är att nån gång lägga dig tillsammans med mig, prata med mig, dela med dig av dina tankar och känslor.. Det är allt jag begär.
Men du vill hellre dricka öl med dina vänner och lyssna på deras problem, för dom är tydigen viktigare än oss.
Snälla öppna ögonen, vi har också problem..

Du klagar jämt på att jag lägger mig så tidigt. Och ja, det vet jag att jag gör.
Att vara gravid är inte det lättaste som finns..
Magverk, huvudverk, trött, kissnödig, känslor som flyger åt alla håll..
Du vet hur ont jag har i magen på morgonen, att jag knappt kan stå på benen för att det gör så ont.
Och ändå, ändå kan du inte gå upp och släppa ut hundarna, nej för du är för "trött".
Klart som fan att du är trött när du är uppe hela nätterna!

När det är så här redan med hundarna, så oroar jag mig för hur det kommer bli när bebis kommer..
Är det bara jag då också som ska gå upp?
Ibland käns det som att jag är helt ensam i det här, eller inte ibland utan nästan hela tiden..
Varför kan du inte inse att du inte kan hålla på som du gjort förut, vi ska bli en familj, du ska bli pappa.
Det är inte bara du längre, utan, det är vi...